I dagens Svenska Dagbladet har man en diskussion kring dyskalkyli. Det vill säga motsvarigheten till dyslexi fast i avseende på siffror istället för bokstäver.
Att det finns problem för många elever beträffande matematik bör vara ställt utom tvivel då man ser på icke godkända betyg inför gymnasiet. Men det finns en diskrepans beträffande åsikterna om vad svårigheterna beror på.
Dyskalyli tillhör de svårigheter tillsammans med ADHD och dyslexi som förklaras med ärftliga förändringar i hjärnan, neuropsykologiska handikapp.
I dagens skolsystem så behövs det många gånger en diagnos för att elevresurserna ska framprioriteras. Har man en diagnos så är man utom tvivel berättigad det extra stöd som man behöver och som man borde ha rätt till oavsett. Denna ständiga kamp mellan föräldrar som vill att barn ska få extra stöd och skolornas budgetprioriteringar leder till en win-win- situation för både skola och föräldrar om eleverna diagnostiseras och får tillhöra den grupp där man kan påvisa att det är ärftliga faktorer som ligger bakom svårigheterna.
Det finns samtidigt lärare och pedagoger samt forskare som tvivlar och pekar på risken med överdiagnostiseringar. Kanske har de rätt att tvivla?
Arkiverad under: Samhällsdebatt | Taggad: ADHD, dyskalkyli, dyslexi
