I individualismens era konstaterar SvD Ledersidan att:
I dag är sista dagen för året då du som genomsnittlig svensk ser alla dina arbetsinkomster gå till den offentliga sektorn. Imorgon är det nämligen Skattefridagen, då du börjar arbeta för egen vinning. Jo, så bisarrt blir det om man lite förenklat räknar om skatternas andel av lönekostnaden till dess andel av arbetsåret. Fram till den 29 juli arbetar du åt någon annan, resten av året åt dig själv. År 2006, innan Alliansen tillträdde, inföll skattefridagen den 8 augusti.
Jag har förstått att det gör ont i många att de måste betala till den förhatliga offentliga sektorn. Jag skulle personligen själv gärna väntat till den 29 augusti om det hade inneburit att sjukskötorskorna slapp att ha en ohållbar situation, barngrupperna på dagis hade varit några barn mindre, fritids hade haft mindre barn än de numera ej ovanliga grupperna på fyritio barn, och skolorna haft material och böcker till eleverna och de äldre kunde få komma ut en runda i solskenet de dagar de så önskade.
Men där är vi lite olika. En del tycker att det viktiga är hur de själv har det. Om de kan köpa den nyaste mobilen eller iPoden eller kanske satsa på en ny båt eller lyxa till det med en extra utomlandssemester.
Delad glädje är väl dubbel glädje men det kanske inte slår känslan av att kunna bräcka arbetskompisen med den allra senaste modellen av mobiltelefonen eller annat viktigt i livet.
Själv tycker jag att samhället är ganska fångat i konsumtionsgarnet när folk hela tiden hittar nya konsumtionsvanor och produkter pådyvlade av producenterna, produkter och vanor som de inte tidigare hade en aning om att de verkligen var i behov av.
Arkiverad under: Betraktelser | Taggad: alliansen, barnomsorg, lön, offentliga sektorn, omsorg, skola, vård
En del tycker det är viktigt att spy galla över andra människors val i livet istället för att ta hand om sig själv. Hur ska man kunna hjälpa någon annan annan till ett bättre liv om man inte först sett till att man själv är nöjd?
Det har inget med generositet att göra. Har man inte själv feel-good, så har man helt enkelt ingenting att ge bort. Det är lika lönlöst som att försöka lugna ner någon när du själv är hysterisk. Du kan inte unna någon annan något som du inte unnar dig själv; det är helt orimligt.
Ett konkret exempel:
Om du avstår från att köpa en iPod för att istället ge pengarna till ett fadderbarn i Afrika; vad gör du när det barnet prioriterar att köpa en iPod för pengarna?
Frågan är hur mycket man ska ta hand om sig själv innan man kan hjälpa någon annan? Eller när man egentligen når stadiet “nöjd”. Som jag upplever det finns det väldigt många människor idag som aldrig blir nöjda med något.
Jag har inga problem med att unna någon något som jag inte unnar mig själv.
Jag vet inte vilken fadderverksamhet du refererar till men den fadderverksamhet jag kommit i kontakt med finns inte någon marginal för barnet att själv prioritera en iPod eftersom det man bidrar till går till det gememnsamma hushållet alternativt gemensamma kollektivet typ satsningar på skolan eller annat.
Det är inte riktigt det jag vill komma åt utan att man så hellre vill ha en extra semestervecka utomlands hellre än att till exempelvis vården fungerar så att personalen slipper må dåligt pga av att de känner sig otillräckliga eller i stort behov av att klona sig.
I alla fall tycker jag man nått gränsen för absurditet när det gäller allt man måste unna sig själv innan man kan unna någon annan något. Men det är klart – om man resonerar som så att man inte kan/ska hjälpa någon annan med något man inte själv behöver hjälp med eller inte kan unna någon annan något man inte har – då är det heller inte konstigt att folk blivit så egocentriska med en huvudtanke – sig själv.