Riksbanken tänker inte fel

I ett något tvivelaktigt försök att redan innan det som kommer att följa i lågkonjunkturens spår utpeka syndabockar försöker Lennart Hållenius att istället för att ifrågasätta politiken peka ut systemet som skyldig till situationen i SvD Synpunkt.

Höjda världsmarknadspriser på mineralolja och vissa livsmedel får konsumentprisindex (KPI) att öka med mer än två procent. Riksbanken ser sitt inflationsmål hotat och klämmer till med en ränta som skall få andra priser att sjunka så mycket som behövs för att KPI inte skall överstiga inflationsmålet.

Motivet för att Riksbanken enbart ska eftersträva låg inflation är att skapa trovärdighet för låg inflation genom att ta bort det kortsiktiga icitamentet att sänka arbetslösheten. En trovärdig låginflationspolitik stabiliserar också räntorna som ju beror på inflationsförväntningarna. Låginflationsmålet ska ses som ett delmål för att uppnå övergripande mål som full sysselsättning och god tillväxt på lång sikt.

Det är inflationsförväntningarna man tror man kan påverka med den nu genomförda räntehöjning.

Arbete är det mest flyktiga som finns. Används det inte i stunden, är det borta för alltid. Att pressa tillbaka priser med hjälp av arbetslöshet är dyrt. Riksbanken borde byta till ett mer realistiskt inflationsmål.

Ja och det är just detta man tar fasta på: den långsikta hållbara politiken i fråga om god tillväxt och sysselsättning. Inte den kortsiktiga som sker på bekostnad av inflationen.

En liten valuta som den svenska, bör hellre definiera stabilt penningvärde som oförändrad växelkurs mot en vägd korg av omvärldens valutor. Riksbankens uppgift blir densamma som på guldmyntfotens tid när betalningsbalansen bestämde styrräntan.

Fördelen med den rörliga växelkursen är att de ansvariga för stabiliseringspolitiken – centralbanken och regeringen – får friheten att prioritera andra mål än fast växelkurs. Frånvaron av det så kallade nominella ankaret, innebär att regeringens finansiella behov av eller önskan om att upprätthålla full sysselsättning kan tillåtas dominera över hänsyn till växelkursen. Rörlig växelkurs är således den centrala förutsättningen för en penningpolitik som är inriktad på andra målvariabler än växelkursen.

Problemet vi står inför nu är att regeringen prioriterar den kortsiktiga politiken medan Riksbanken måste ta ansvaret för den långsiktiga. Den frihet som regeringen haft att satsa på en offensiv sysselsättningspolitik kräver den rörliga växelkursen som en förutsättning. Men det finns begränsningar och när den politik man för inte håller långsiktigt måste Riksbanken stiga in och frågan är då om det då är systemet som ska ändras, för att politiken inte håller? Det verkar vara en mycket underlig metod att frångå ansvar för förd politik, att ändra spelreglerna om man inte klarar av att spela spelet klokt.

Den rörliga växelkursen klarade framgångsrikt av att möta de kraftiga oljeprischockerna under 1970-talet. De djupa finansiella kriserna under 1990-talet, vilka ofta varit en kombination av valuta- och bankkriser, har förvärrats av förekomsten av fasta växelkurser. Först när växelkurserna gjorts rörliga har kriserna kunnat motverkas på ett framgångsrikt sätt. Varför finner då Lennart Hållenius det vara en bra metod att ändra detta förhållande inför hotet om en ny oljekris och i dörren mot en ny lågkonjunktur?

(Källa för de nationalekonomiska resonemangen: Fregert & Jonung Makroekonomi – teori, politik & institutioner

Annonser

6 svar

  1. Tack för inlägget. Resultatet blir kanske detsamma men jag tycker det är en omväg att koppla inflationsmålet till KPI när man kan gå direkt på växelkursen och låta betalningsbalansen bestämma styrräntan som på guldmyntfotens tid. Fast växelkurs har jag aldrig förespråkat. Då missar man ju marknadens signaler.

    Jag ville skicka med en kort uppsats om utrymmet tillåter:

    Nationalekonomi går ut på att skapa en
    sann modell av verkligheten och erbjuda
    den till politiker och andra beslutsfattare.

    Sverige behöver en ny modell

    Med den ekonomiska modell som används har regering och riksbank noll koll på Sveriges ekonomi. Skatter utkrävs för att statens finanser skall gå ihop. För att spara till sämre tider överbalanseras budgeten med några procent. Staten fonderar skatteintäkter och kallar detta för sparande. Men sparandet är en illusion. Det går inte att spara i pengar som man själv tillverkar. Vill staten spara i likvida pengar, kan det bara ske i utländsk valuta eller i guld. För att upprätthålla en illusion, intecknas framtiden. Onödiga skatter skapar arbetslöshet som sedan åtgärdas med ytterligare höjda skatter.

    Riksbanken ansvarar för penningvärdet. Konsumentprisindex (KPI) får inte öka med mer än två procent per år. Dessutom förväntas att Riksbanken beaktar konjunkturen. När styrräntan fastställs skall hänsyn tas även till arbetslösheten. Sambandet mellan styrränta och KPI är emellertid avlägset. Det kan ta år för en ränteändring att påverka KPI. Riksbanken behöver en indikator som är snabbare och mer direkt. På regleringarnas tid kunde räntan användas som konjunkturvapen men om kapitalet rör sig fritt, kan ett litet valutaområde inte föra konjunkturpolitik med räntan. Det begärs för mycket av Riksbanken.

    På guldets tid gällde samma villkor för staten som för andra aktörer på marknaden. Ekonomin måste gå ihop. Guldmyntfoten (GMF) garanterade att sedlar kunde inlösas i guld. Trots att guldproduktionen inte kunde hålla jämna steg med behovet av betalningsmedel, fungerade GMF väl under mer än ett halvt århundrade och fram till 1914. Bankerna utnyttjade förhållandet att inte alla samtidigt skulle begära sina sedlar inlösta i guld och tryckte mer sedlar än de hade täckning för. Efter Första världskriget återinfördes GMF med mycket möda och stort besvär men guldtäckningen blev för låg för att motstå krisen i början av 1930-talet. Hösten 1931 slutade Sverige lösa in sedlar mot guld. Tillfälligt hette det. GMF skulle komma tillbaka så snart tiderna åter blev normala. Det ansåg Keynes som var tidens guru när det gällde ekonomi. Keynes var stor även i Sverige och det skulle dröja till efter Andra världskriget innan svenska ekonomer insåg att GMF aldrig skulle komma tillbaka. Om alla världens valutor skulle vara inlösbara i guld, skulle guldpriset bli orimligt. I Centraleuropa fanns inte samma respekt för Keynes. Hur Hjalmar Schacht finansierade Hitlers Tyskland förtjänar större uppmärksamhet.

    Inflation stjäl från de fattiga. Besluten i en inflationsekonomi blir inte samhällsekonomiskt optimala. Två goda skäl varför pengar bör vara värdesäkra i tiden. GMF överlät värdesäkringen på guldet. Sedlar var detsamma som guld. Vad guld var värt bestämdes av tillgången på guld och utbudet av varor och tjänster. När produktionen av guld var låg, ökade guldets värde. Priserna sjönk och spiralen till lågkonjunktur var inledd. Historiskt finns ett klart samband mellan guldproduktion och konjunktur. ”Pappersmyntfoten” (PMF) är inte beroende av guldletarnas tur. PMF tillhör de stora innovationerna. Ständig högkonjunktur med full sysselsättning och samtidigt stabilt penningvärde kan vara möjligt att uppnå.

    PMF har inget guld som kan ta slut. Det finns ingen anledning varför statens inkomster och utgifter måste balansera. En stat med egen valuta kan liknas vid ”banken” i ett sällskapsspel. Den tillhandahåller de marker som behövs för att spelet skall fungera och ingen kräver att ”banken” redovisar när spelet avslutas. En stat med PMF tillhandahåller de pengar som behövs för att samhället skall fungera. Staten tillverkar pengarna själv och behöver inga inkomster för att ha utgifter. Skatternas uppgift är inte att finansiera statens utgifter. Den är att täppa till inflationsgapet för att penningvärdet skall bevaras. Sambandet mellan skatter och statens utgifter är indirekt och går via aktiviteterna i samhället. Hur höga skatter som behövs, beror på konjunkturen och på var och hur skatterna tas ut. Idealet är en mix som stör minsta möjliga men ändå förmår hålla aktiviteterna på en nivå som är förenlig med oförändrat penningvärde. Beskattning kan liknas vid att bromsa ett maskineri med grus. När gruset fallit till maskinens botten, har det gjort sitt. På samma sätt har skatterna gjort sitt när de anländer till staten. Influtna skatter är makulatur och behöver inte ens räknas. Det är bromseffekten som har betydelse. Överskott i statens finanser är inget sparande. Det går inte att spara i pengar som man själv tillverkar. Staten betalar alltid med nya pengar. Sådan har verkligheten varit beskaffad ända sedan guldet övergavs 1931.

    Upplåning utomlands eller inom landet kan bara ske mot ränta och löfte om återbetalning. Sådan upplåning är statsskuld. När staten rekvirerar pengar från sin egen bank, finns varken återbetalningsskyldighet eller ränta. Att kalla detta för skuld är att krångla till det. Riksbanken tillhör staten. På guldets tid bestämde Riksdagen hur mycket pengar som fick tryckas. Hur långt man kunde gå når det gällde guldets utspädning var en fråga som krävde beslut i högsta instans. Guldproduktionen förmådde inte följa världshandelns behov av pengar. 1931 hade utspädningen blivit så stor att GMF inte höll för påfrestningarna. GMF måste överges men fortfarande beslutar Riksdagen om sedeltaket. Varför upplyser ingen de folkvalda om det meningslösa i beslutet? Inflation kan inte bekämpas genom att vägra trycka pengar. Får handeln inte de sedlar den behöver, ersätter handeln bristen med egna substitut.

    Stabila växelkurser är bra för handeln. Det var GMF:s starka sida. Alla pengar var guld. PMF fastställer växelkurserna på en marknad. Tillgång och efterfrågan påverkas av förtroendet för valutan. Vilka mål de stora valutorna har och hur de lyckas, kan små valutor inte påverka. För en liten valuta kan det vara praktiskt att definiera stabilt penningvärde som stabil växelkurs mot en ”korg” av omvärldens valutor. Riksbankspolitik blir i princip som på guldets tid. Betalningsbalansen bestämmer vad räntan blir. Minskar tillströmningen av utländska pengar och växelkursen försämras, måste räntan höjas till en nivå som får penningströmmen att vända och kursen att återhämta sig. Lika enkelt som på guldets tid blir det emellertid inte. Situationer kan uppstå när en världsvaluta plötsligt störtdyker och ”korgens” vägningstal kan behöva omprövas.

    Sverige begär för mycket av sin riksbank. Det var på regleringarnas tid som ett litet land kunde använda räntan som konjunkturvapen. SEK är en liten valuta. Kapitalet rör sig fritt. Räntan blir helt upptagen med att försvara växelkursen. Det finns inget utrymme för konjunktur och sysselsättning. Riksbanken kan endast svara för att räntan är rätt med hänsyn till betalningsbalansen.

    Konjunkturpolitiken är regeringens ansvar. Med klok finans- och skattepolitik behöver varken lågkonjunktur eller finansbubblor uppstå. Men det förutsätter en realistisk ekonomisk modell. PMF förvandlade statsräkenskapernas saldo till en ointressant restpost och det går inte att spara i egentillverkade pengar. Statens mål är full sysselsättning och stabilt penningvärde. Krav, att målen måste uppnås med balans i räkenskaperna, hindrar effektivt målen från att uppnås. Skatter för att räkenskaperna skall gå ihop skapar arbetslöshet som måste åtgärdas med hjälp av ytterligare skatter. En PMF-budget saknar rundgång. Den visar vilka skatter som behövs för att pengarna skall behålla sitt värde. Saldot får bli vad det blir.

    Sverige utnyttjar inte fördelarna med egen pappersvaluta. Att Riksdagen kräver budgeten utformad som på guldets tid får inte hindra regeringen från att använda en PMF-budget som beslutsmodell. Den i Riksdagen presenterade budgeten ger fel bild av Sveriges ekonomiska situation. Det är patetiskt när politiker, journalister och även ekonomer kommer med åsikter som grundats på budgetsaldot. Efter mer än 75 år med pappersvaluta finns guldtänkandet kvar och hindrar en realistisk syn på svensk ekonomi. Det är skandal!

    Kan det svenska etablissemanget inte hantera pappersmyntfoten, är det bättre att Sverige går med i EMU och överlåter den sofistikerade delen av penningpolitiken till ECB i Frankfurt.

    Lennart Hållenius
    Civilekonom S-57

    Juni 2008

  2. Tack för ditt långa och intressanta svar. Jag kommer att besvara det men det krävs en del tankemöda så jag återkommer snart.

  3. Emotser ditt svar med stort intresse!

  4. Lite frågor:

    Du skrev : ”GMF överlät värdesäkringen på guldet. Sedlar var detsamma som guld. Vad guld var värt bestämdes av tillgången på guld och utbudet av varor och tjänster. När produktionen av guld var låg, ökade guldets värde. Priserna sjönk och spiralen till lågkonjunktur var inledd.”

    Är det verkligen säkert att lägre priser ger lågkonjunktur? Genom de århundraden har man haft GMF, har väl de flesta lågkonjunkturer och kriser berott på utomstående faktorer som till exempel missväxt och krig?
    Tar man depressionen på trettiotalet som exempel kan man se att priserna sjönk, men att staten försökte införa prisstopp och andra interventioner för att hålla uppe priser och löner, därigenom förlängde och förvärrade depressionen.

    Det finns mycket bra statistik på scb som visar inflationen ända till 1830-talet. Där kan man tydligt se att inflation förbyts mot deflation för att byta till inflation igen. Priserna höjdes med cirka 20% under hela artonhundratalet! Knappast kan man väl tro att man hade låg och högkonjuktur vart och vartannat år?
    Att ha en inflation på totalt 20% under ett helt århundrade kallar jag stabil penningpolitik!

  5. Som jag förstår det så finns det ingen konsensus huruvida den ekonomiska stabiliteten i Europa mellan 1880-1914 berodde på guldmyntofens inverkan eller om det var den ekonomiska stabiliteten som möjliggjorde guldmyntfotens varande. Det fanns dessutom ett allvarligt problem med guldmyntfoten nämligen att risken för spekulation både extern och intern var betydande.

    Sammanbrottet under 1930-talet hade flera orsaker men spekulativa attacker slog slutligen ut Sveriges och även Storbritanniens centralbanker vilket fick dem att lämna guldmyntfoten.

    Jag har lyssnat lite på debatten avseende vad man sagt. Och en del menar att problemet är att man inte tillräckligt snabbt går in och höjer räntorna och andra menar att man helt borde byta system. Men ett byte gjordes för inte en alltför avlägsen tid sedan utifrån de erfarenheter man gjorde då.

    Bindande regler och normer för penningpolitiken har viktiga fördelar – framför allt ger den upphov till låg inflation.

    Flera olika förslag på normer gör anspråk på att säkerställa en högre grad av prisstabilitet än guldmyntfoten. Ett institutionellt arrangemang som kan generera den erforderliga grunden för en trovärdig bindning till en stabil prisnivå är oberoende centralbanker, vars enda ansvar är att verka för prisstabilitet. På senare år har också centralbankens oberoende stärkts i flera länder.

    Som jag kan förstå det så förespråkar du ett system som mer eller mindre förutsätter att Sverige eventuellt behöver ingå i en valutaunion?

  6. Jag är dålig på data och har missat dessa intressanta kommentarer.
    Här följer min senaste uppsats:

    Glöm J. M. Keynes!
    Sverige utnyttjar inte de möjligheter som följer med egen valuta. Keynes´ teorier gäller inte längre. Guldets sortí förändrade verkligheten. Staten är inte ett företag som måste gå ihop. Statens roll liknar mer bankens i sällskapsspelet Monopol. Sverige skulle kunna mycket bättre, om politikerna glömmer Keynes.

    Redan i Mellanösterns högkulturer använde man guld och silver som betalningsmedel. Kanske var det ett rätt naturligt val. Guld och silver tål att lagras utan att förstöras och passar även till smycken. Metallerna förekommer sparsamt i naturen. Därför behåller de värdet i tiden och en liten mängd kan representera stora värden.
    Men guld och silver var inte perfekta som pengar. Det skulle visa sig i slutet av Medeltiden, när en växande handel ständigt behövde mer pengar för att fungera. Guldets styrka, att det var sällsynt, var samtidigt dess svaghet. Guldproduktionen kunde inte hålla jämna steg med handelns behov. Brist på guld ökade guldets värde med sjunkande varupriser och hotande lågkonjunktur som följd.
    Försök gjordes att öka guldmängden. Till de lyckade kan räknas bruket att använda sedlar. Ett papper, som kunde lösas in mot guld hos en känd bankir, fungerade lika bra som guld. Bankirens affärsidé var, att det inte behövde finnas 100% täckning för sedlarna. Alla skulle inte begära inlösen samtidigt. Det tog världens ledande stater fasta på och vid mitten av 1800-talet infördes Guldmyntfoten (GMF).
    Medlemsstaterna förband sig att deras valutor vid anfordran skulle bli inlösta i guld. Sedeln vid marginalen var guld och därmed var alla GMF-ländernas pengar guld. Växelkurserna kunde endast variera mellan de så kallade guldpunkterna. Det var kostnaden för frakt av guld, om sedlar inte fanns att tillgå. De stabila växelkurserna uppskattades av köpmännen. Finansministrar och riksbankschefer uppskattade de enkla spelreglerna. Guldreserven fick inte ta slut. Minskade den, måste räntan höjas. Inflödet av till guld växlingsbara utländska valutor ökade och utflödet minskade. Världens centralbanker under GMF har liknats vid en orkester med Bank of England som dirigent. Det fungerade utmärkt fram till 1914.
    Efter kriget dröjde det till 20-talets mitt, innan GMF var återinförd. Men efter börskraschen 1929 höll inte GMF för påfrestningarna. 1931 hade flertalet banker upphört med att lösa in sedlar. GMF förklarades suspenderad tills vidare.
    I väntan på att GMF skulle återinföras, fick man klara sig utan guld. Pengarna blev nödmynt. De nu allt ostabilare växelkurserna fastställdes av marknaden. Handeln reglerades för att värna om den egna sysselsättningen och räntan blev använd som konjunkturverktyg. 1939 började Andra världskriget.
    Keynes var tidens mest hyllade ekonom. Han ville ha tillbaka GMF efter kriget, men yngre ekonomer insåg, att med den handel som väntade, skulle guldtäckningen bli alldeles för svag (eller priset på guld orimligt). Efter konferensen i Bretton Woods 1944 stod det klart att GMF aldrig skulle komma tillbaka. Guldet hade gjort sitt i monetära sammanhang och blev en vara bland andra varor. USA behöll dock, fram till 1971, rätten för centralbanker att lösa in dollar mot guld.
    I flera tusen år hade pengar varit guld eller silver. Pengarna hade haft eget substansvärde och kretslopp hade varit nödvändigt. När pengar endast är spelmarker behövs inte kretsloppet och förutsättningarna blir då helt annorlunda.
    En stat med egen valuta kan själv framställa alla pengar den behöver. Penningvärdet tar skatterna hand om genom att suga upp den köplust och köpkraft som krävs för oförändrad prisnivå. Därefter har skatterna gjort sitt. För staten är de influtna pengarna makulatur. Spelmarker behöver inget kretslopp. Förhållandet mellan statens utgifter och inkomster är indirekt. Saldot, som på guldets tid var ett viktigt nyckeltal, har blivit en ointressant restpost.
    Överskott i finanserna har inget värde för staten. De pengarna är inte mer värda än nytillverkade. Används de inom landet, måste skatten höjas för att bevara penningvärdet. Används de utomlands, måste exporten öka eller upplåning ske i utlandet, för att växelkursen inte skall påverkas. Det går inte att spara i pengar som man själv tillverkar. Verkligheten går inte på trixet med självständig riksbank. Vill staten spara i likvid form, kan det bara ske i utländska valutor (eller i guld).
    För pengar, som staten rekvirerar från sin egen bank, behövs varken ränta eller återbetalning. De utgör därför ingen skuld. Statsskulden består endast av sådana lån som måste återbetalas.
    Men paradigmskiftet, som ägde rum när pengar inte längre var guld, blev dåligt uppmärksammat. Man har fortsatt med 30-talets nödpengar. Stora möjligheter har gått förlorade när man inte velat se ekonomin i det nya makroperspektivet.
    En penningtillverkande stat skall inte jämföras med ett företag som måste redovisa vinst eller förlust. Staten liknar mer banken i sällskapsspelet Monopol. Dess uppgift är se till så att spelet fungerar och den behöver inte redovisa. Statens uppgift är likartad. Ansvar för infrastrukturen och för att samhällets resurser utnyttjas optimalt. Bubblor som hotar balansen skall tas om hand i tid. Penningvärdet skall följa samma trend som i omvärlden. Dessa elementära mål är lättare att nå, om den ekonomiska modellen är överskådlig och inte tyngs av tillgångar och skulder som bara är konstruktioner och inte finns i verkligheten.
    Det är inflationsgapet och inte budgeten som skall täppas till med skatter. Då är det inte bara att besluta om skatter, där de möter minst politiskt motstånd. Skatterna skall minska efterfrågan. Skatter som minskar utbudet är kontraproduktiva. Det är skandal, hur mycket nyttigt utbud som idag kvävs av en felaktig beskattning. Samtidigt blir en skattebas som Fastigheter dåligt utnyttjad. Varför skall skatten för en lyxvilla utanför Stockholm vara densamma som för en normal villa i landsorten?
    De fria internationella kapitalrörelsernas återkomst betydde slutet för att använda räntan som konjunkturverktyg. Ett litet land bör försöka följa penningvärdets försämring i omvärlden. Räntan kommer då – som på guldets tid – att helt bestämmas av betalningsbalansen. Det ger stabilast möjliga växelkurser och är vad handeln önskar. Ett eget inflationsmål är att krångla till det. Det kan vara svårt nog ändå i en värld med oroliga valutor.
    Skatterna är det nya konjunkturverktyget. Därför borde endast staten inneha rätten att beskatta. Kommuner och landsting får schablonberäknade belopp för att klara sina utgifter. Det löser även problemet med Robin-Hood-skatten och hur små kommuner med övervägande låginkomsttagare skall kunna överleva.
    Arbete är det mest flyktiga som finns. Används det inte i stunden, är det borta för alltid. En viss arbetslöshet är ofrånkomlig i ett dynamiskt samhälle men den skall inte behöva vara större än så. Första åtgärd är se till, att skatter inte hindrar utbud. Det är stor skillnad, om skatter gör det till förlustaffär att tilllverka en vara, eller om den måste säljas i hård konkurrens, på grund av att staten håller tillbaka den totala efterfrågan.
    Vid fullt utnyttjade resurser kan behovet av skatter för att bevara penningvärdet överstiga statens utgifter och budgeten komma att visa överskott. Men som framgått ovan, kan ett överskott i egentillverkade pengar inte ses som sparande. Det kan inte användas till någonting.
    Keynes föreslog att överskott och underskott skulle tillåtas utjämna varandra. Hur han löste en växande världs behov av mer pengar, kommer jag inte ihåg och det kan göra detsamma. Efter guldets sortí är Keynes´ teorier obsoleta. De förutsatte pengar med eget substansvärde. För Keynes fanns endast sådana pengar och ända fram till sin död 1946, stred han för att GMF måste återinföras.

    Erik Westerlind insåg paradigmskiftets betydelse. Han var statssekreterare hos Per-Edvin Sköld när denne var finansminister. 1955 efterträddes Sköld av Gunnar Sträng. 1958 avskedades Westerlind. Kanske ville Sträng undanhålla, att förhållandet mellan statens inkomster och utgifter var indirekt? Hur skulle skattebetalarna reagera, om de fick veta, att deras inbetalda skatter bara var makulatur?
    Jag mötte Erik Westerlind 1956 och föll direkt för hans logiska resonemang. Penningteorin blev överskådlig och lätt att förstå. Bertil Ohlin gav synsättet överbetyg och jag trodde att alla snart skulle se penningteorin så här. Men så blev det inte. Politikerna verkar alla ha resonerat som Gunnar Sträng. Keynes åberopas fortfarande och den ekonomiska modellen stämmer inte med verkligheten. Besluten blir fel. EMU förbisåg att säkerhetsventil måste finnas och i södra Europa förs nu en politik som påminner om åren efter Första världkriget, när man försökte återställa guldpriset till 1913 års nivå.
    Budgetutfallet i ett EMU-land och i ett land med egen valuta kan inte jämföras, även om OECD gör så. EMU-länderna har överlåtit den sofistikerade penningpolitiken till ECB. Euron får eget värde och överskott är sparande. Hur stort underskottet får vara, bestämmer ECB. Det förmyndarskapet har inte länder med egen valuta. Sverige bestämmer självt över sin budget. Men glöm överskottsmål och glöm Keynes!

    Lennart Hållenius
    lennart@hallenius.se

    juni 2013

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: